Bilder från arbetet med 9 Safirens film

Klass 9 Safiren var både i klassrummet och ute i korridoren när de spelade in sin film. Labinot tog bilderna.

Film om diskriminering

Film av Zainab, Linda, Zarah,  Fatlume, Donjeta, Hamo, Karina och Sham i 9 Safiren

Dagen som förändrade världen

Bildkälla : New York Times

Det är idag elva år sedan de två tornen i ”World Trade Center” rasade på grund av terrorattacken. Efter alla dessa år som muslimer, mörkhyade och helt enkelt folk från en viss bakrund diskriminerades stort, är världen äntligen på väg att förbättras.

Jag sitter i Kronans uppehållsrum, där träffar jag Musi som är studiehandledare på skolan. Vi sitter på de röda sofforna och Musi dricker från sin kaffekopp. Det är ganska stökigt runt omkring oss. Plötsligt hör vi en mörkhårig kille skrika tvärs över upphållsrummet ”din jävla neger” till en annan kille. De går fram till varandra och börjar låtsasbråka och de skrattar hysteriskt.

Jag frågar Musi ifall han tar åt sig när han hör dessa rasistiska ord eftersom de är ett uttryck som förolämpar de mörkhyade. Han flinar till och säger att när han var yngre så tog han åt sig mera men självklart är det inte bra, men ordet ”neger” har utvecklats mera till ett skämtord nu än ett förolämpningsord. Jag håller med honom och nickar.

Jag frågar Musi vad orsaken är till att rasismen förvandlas till ett skämt. Han kliar sig i huvudet och tänker till. Han svarar glatt och säger att det beror på det samhället vi bor i. Vi är omringade av många kulturer och alla är glada över att det, säger han. Han säger också att han har aldrig blivit diskriminerad för sin hudfärg på grund av att alla han umgicks med kom från olika kulturer. Han säger det med en glad ton som visar att han är glad över att bo här i vårt samhälle. Jag ler till och känner att jag också känner mig tacksam eftersom jag själv inte har blivit diskriminerad.

Hamo, Dona och Sham som går i min klass kommer fram till oss och sätter sig vid oss, på de röda sofforna. Sham säger att de hörde oss prata om diskriminering och att de också vill vara med i diskussionen. Jag kollar på Musi och vi säger ”visst” samtidigt. Hamo frågar Musi om han tycker att rasism har minskat allmänt i världen och ifall det är bättre nu än tidigare. Musi svarar snabbt och säger ”självklart” med en bestämd röst. Det är mindre hat mot vissa kulturer än vad det var förr, säger han.

- Varför då?, säger Dona. Hon undrar varför det var så mycket rasism förr. Musi ser ut som om han verkligen vill säga något men något hindrar honom. Han suckar djupt och säger besviket
- Word Trade Centerattacken. Sham och Dona tittar frågande på varandra. De förstår inte vad Musi menar.

- World Trade Center, vad är det för något? frågar Dona. Musi berättar för oss att han var i skolan när han fick höra nyheterna om ”World Trade Center attacken”. Han berättar att denna händelse förändrade världen då de två flygplanen flög in i de två tornen i New York. Det blir tyst och Dona och Sham ser ut som om de fortfarande inte fattar hur denna händelse förändrade världen till en rasistisk och en hatfull värld.

- Hur kunde denna ”olycka” förändra världen?, frågar Dona.

- Det var ingen olycka, säger Musi sorgset. Det var män med invandrarbakrund som orsakade terrorattacken, säger han. Vi förstår till slut. Vi undrar bara varför en man med en muslimsk bakrund gör något fruktansvärt och låter hela muslimska folket bära skulden istället. Och hur kan en sådan människa ha ett sådant hat i sig och bestämmer sig för att döda en massa oskyldiga som t.ex. terrordåden i Norge? En bomb exploderade och några timmar senare rapporterades det om en man, vid namn Anders Breivik, som låtsades vara en polis och sköt en massa ungdomar kallblodigt. Men jag antar att vi aldrig kommer få reda på svaret. Det är bara ett mysterium som vi aldrig kommer att förstå. Dessa händelser påverkar inte bara amerikanernas och norskarnas liv utan våra också eftersom det vi hör fruktar oss. Vi fruktar att detta kommer att hända där vi bor. Terroristernas mål är att sätta människor i skräck och det lyckas de med också. Vi människor har levt i rädsla i många år.. Jag tycker att tystnaden är värre än våldet. Tystnaden som inte låter en människa att stå upp för sina rättigheter.

Vi sitter helt tysta och tittar på varandra. Ingen är runt omkring oss, vi glömde visst bort tiden. Till slut säger Musi något som får oss att häpna:

– Det spelar ingen roll vilken färg vi har på utsidan, vi alla är röda på insidan, och att han hoppas att världen kommer att enas en dag.

Linda Spahi, 9 Safiren

Film 9:2 Rubinen

Latif, Shams och Milko

9:2 Rubinen filmar

Latif, Sham och Milko , 9 :2 Rubinen

De kallade mig bacillmannen...

Jag och Issa sitter inne i klassrummet på Kronan i Trollhättan. Alla andra sitter och jobbar med sina reportage, medan en annan grupp har nationella prov i en annan klass. Det är sista lektionen för dagen. Issa är lite lat och skrattar väldigt mycket från början. Han är en aning oseriös men sen blir han seriösare och tar det på allvar efter jag säger till honom.

Jag och Issa diskuterar om mobbning för han har blivit utsatt för det, när han var yngre. När han var liten blev han mobbad för han var mörkhyad. Hans föräldrar kommer ursprungligen från Afrika. Issa skrattar och kollar ut genom fönstret, han kanske blir ledsen tänker jag fundersamt.

- Dom kallade mig bacillmannen, säger Issa och tar av sig kepsen och börjar klia sig i håret. Issa kände sig rädd och arg när han såg mobbaren när han var liten. Han gör en grimas så att vi båda ska skratta och det gör vi lite besvärat.

- Jag blev kallad neger och det gillade inte jag säger Issa.

Jag frågar Issa många frågor. Han kollar ut genom fönstret och blicken fastnar. Jag får putta till honom så han är med igen. Mobbningen påverkade honom när han var yngre så att han tänkte på det och mådde dåligt. Ingen visste att han var mobbad, bara jag visste om det. Issa skämdes för mycket för att säga till någon annan. Jag var hans bästa vän och hjälpte honom att sluta tänka på det och att stå upp för sig själv. När jag nämner det skrattar Issa, för idag tycker han att det var löjligt. 

- Det var jobbiga tider, säger Issa.

Issa har börjat hjälpa ungdomar att inte mobba andra barn och nu har Issa det väldigt bra.

- Det är väldigt skönt nu säger Issa. Jag tackar Issa för intervjun och går hemåt.

Av: Ali Hasan, 9:2 Rubinen

Toronto/Helena

Slå inte huvudet i väggen, utan leta upp dörren istället!