Mobbing skadar för livet...

Jag har fått i uppdrag att skriva ett reportage som handlar om diskriminering. Så jag tänkte intervjua en person som har blivit mobbad.

Jag sitter vid entré i Kronan med Ali, och dricker kaffe. Det finns många stolar och bord där och det finns ett café också. Ali är lång, han har kort svart hår. Han har en vit kofta med en blå jacka på sig.

Vi diskuterar om mobbning. Ali tycker att mobbning är fel.
– Oftast brukar det vara att man har något emot personen eller att man
ogillar personen, säger Ali.
– Jag håller med dig, och om man ogillar någon borde man hålla det för sig själv och inte ta ut det på personen. För att man kan skada någons liv, svarar jag.

– Har du någon gång blivit mobbad, frågar jag?
– Ja det har jag, det var i skolan i Sverige, säger Ali. Min kompis blev mobbad och slagen av en klasskamrat. Jag gick och hjälpte honom, men då gick mobbaren till sin kompis som var äldre och starkare än oss och han började mobba mig med sitt gäng, säger Ali.
- Men vad gjorde du då? undrar jag.
- Jag anmälde honom till rektorn, men det hjälpte inte, det blev bara mer och mer. Till sist var jag tvungen att anmäla honom till polisen. Han fick ett straff för det var att han inte fick ta körkortet till motorcykeln.
 – Blev det bättre sen? frågar jag lugnt.
– Nej, han blev ännu argare och började mobba mig utanför skolan, han var en argsint person. Till sist var jag tvungen att resa bort härifrån till mitt hemland. Efter sju månader kom jag tillbaka till Sverige. Men sen efter det träffade jag honom efter 33år och då bad han mig om ursäkt. Han sa att han hade tänkt på det hela tiden sedan dess och att han ångrade sig.

Vi reser oss upp från stolarna. Jag tackar Ali för han har svarat på mina frågor.

Muhammad Ali 9safiren

Från Kosovo till Sverige

Mannen har blivit diskriminerad på två olika sätt, i två olika länder, först i Kosovo och sedan i Sverige. Det är en tidig onsdags morgon och jag sitter på en hård skolstol inne i sal 2048, där vi har romanilektion. Jag väntar på modersmålsläraren Sejran Menekshe, mannen som jag ska intervjua. Han kommer lite efter att jag har öppnat mitt skrivhäfte och vässat klart min penna.

– Jag blir diskriminerad på grund av mitt etniska ursprung, min hudfärg och religion, säger Sejran sakta. Som rom i Sverige har man mycket mer rättigheter än i t.ex. Kosovo, men ändå finns det många människor med dålig kunskap och fördomar om romer berättar han för mig medan han sätter sig tillrätta på den lilla svarta snurrstolen.

Diskriminering finns på grund av avundsjuka, fördomar och dålig kunskap om hur olika människor är och fungerar, fortsätter Sejran. Men det hjälper inte om man har kunskap om hur människor känner och tycker, för att när man trycker ner någon så tänker man sig inte för hur det skulle kännas om någon annan trycker ner den själv och vice versa säger Serjan. Jag är jätte koncentrerad. Jag ser rakt i Serjan mörka ögon och förstår hur upprörd han blir av att tänka tillbaka på det som hände honom.

Jag nickar till Serjan för han ska veta att jag hör och förstår honom, så han inte tror att jag har somnat bort. Dom andra barnen är knäpptysta. Dom lyssnar också på Serjans tankar och åsikter. Det ser ut som att själva ha blivit diskriminerade någon gång och funderar på det Serjan berättar om, om diskriminering.

 – Jag själv har inte blivit diskriminerad på grund av att jag är rom för att jag har lite ljusare hud än andra romer och jag har bevisat att romer kan också vara duktiga och smarta som alla andra människor fast jag är rom och har inget eget land, berättar Sejran för mig.

 Jag själv tror att om alla människor skulle behandla andra människor som dom själva skulle vilja bli behandlade, så skulle det aldrig finnas diskriminering i världen. Alla skulle vara likvärdiga och ingen skulle kränka någon annan, för man själv vill inte bli kränkt. Men tyvärr så är vi människor sådana som vill vara bättre än andra, så det kommer nog alltid att finnas diskriminering om inte vi tänker på hur man behandlar andra som man själv vill bli behandlad!

Alen Miftar, 9 Safiren

Diskriminering mellan tjejer och killar

Jag sitter på Evas kontor på Kronan, hon är rektor där. Kronan är en F-9 skola på Kronogården i Trollhättan, alltså en mångkulturell skola med barn från hela världen.

Jag diskuterar diskriminering och Eva säger att det inte får förekomma diskriminering, så det är något som skolan jobbar hårt med att få bort. Men ibland finns det ändå t.ex. när man bråkar, när man retas och när man vill ha makt. Diskrimineringen är densamma för båda könen.

Något som jag vill diskutera med Eva är att tjejer och killar är dåliga på att samarbeta med varandra. Det är en viktig fråga för mig, för jag tycker att killar och tjejer ska kunna samarbeta med varandra utan att någon ska känna sig diskriminerad. Eva säger att vi har olika roller och uppfostras på olika sätt. Det finna en bild av att vara tjej och en bild av att vara kille. Det känns oftast tryggare att vara tjejer med tjejer och killar med killar, men det kan också vara att tjejer inte får umgås med killar eller tvärtom, tänker jag när jag lyssnar på rektor Eva.

Sen frågar jag Eva vad hon tycker att vi ska göra åt diskriminering i skolan. Då svarar hon att alla som jobbar i skolan ska ha kunskaper om hur tjejer och killar fungerar. Läraren ska vara bra ledare, och man ska inte påverkas av någon för deras bakgrund heller.

Tjejer och killar har olika syn på varandra, enligt killar så är tjejer de snälla, tysta, lugna och fina. Enligt tjejer så är killar de tuffa, de som klarar av allt, inte har bra betyg och de som är stökiga. Killar får oftast mer plats än tjejer och allt det handlar om genus. Jag fortsätter fråga Eva om vad hon tyckte att föräldrar ska göra åt saken. Då svarar hon att föräldrar ska ha samtal med skolan om hur det är att leva i två olika kulturer och att föräldrar ska lära sig hur kulturen i det nya landet fungerar.

Karina Shurrab, 9 Safiren

Bild: Bo Carlsson, FK Athos! Vad döljer sig bakom masken?

Han var för fet...

Jag sitter i sal 2059 och skall intervjua Ostoja Bodilovic. Jag har

skrivit flera frågor i förhand, inte så många, men tillräckligt många

för att få veta vad för diskriminering Ostoja har upplevt. Han sätter

sig ner och vi skall börja. Jag vill få jobbet gjort eftersom jag har

jobbat en ganska långt tid.

Den första frågan för Ostoja är om han någon gång har

blivit diskriminerad av någon slags grupp eller bara några personer.

Han säger att han hade problem i tvåan då han var omkring 8 år.

Han var diskriminerad för att han hade mer vikt än de andra och

det gjorde att han var dålig på fotboll. De diskriminerade honom för

att han var fet. Han säger att det inte var mycket bråk och att det

var mest omoget ordkallande. Vi både skrattar åt det, för att det

var svårt och se på Ostoja som en åttaåring. Jag undrade hur han

undvek detta och stoppade dem från att diskriminera honom vidare.

Han säger att han bara ignorerade det, trots att det kändes dåligt.

Hur som helst slutade det fort för att de som hade mobbat honom

insåg, att han inte brydde sig längre.

Jag frågade också Ostoja om han hade blivit diskriminerad på jobbet

här eller någon gång förut och han säger att han har blivit diskrimi-

nerad. De hade diskriminerat honom etniskt eftersom han var

från Bosnien. De brukade jävlas med honom om kriget som hände i

forna Jugoslavien. Han brukade inte bry sig om deras diskriminering,

men det var irriterande säger Ostoja.

Jag hade inga fler frågor åt Ostoja efter detta, men han ville ge

några kommentarer om diskrimineringen. Han säger att i skolan finns

det mycket etnisk diskriminering och att det är dåligt för alla, det blir

till och med personligt på fritiden.

Ostoja säger lycka till åt alla elever, och jag håller med honom. Vi är

klara och vi går iväg för att ha elevråd med vår klass.

Endi Nuhic, 9 Safiren

Bild lånad från http://scrumdiddlyumptious.blogg.se/2010/march/invagning-pa-nya-vagen.html

De vet att det inte är snällt -om mobbing!

Jag har valt att intervjua Ostoja Bodilovic om mobbing för att han jobbar med ungdomar i skolan och på sin fritid. Vi möts i entrén på Kronan, som ligger i stadsdelen Kronogården i Trollhättan. Kronan är en nybyggd skola med bibliotek och kulturhus. I entrén finns ett litet café där vi slår oss ner i den gröna soffan med varsin kopp kaffe. Ostoja är 25 år och kommer från Bosnien, men han har gått hela sin skoltid i Sverige.  

Mobbing betyder för Ostoja att folk tänker inte på hur andra känner och mår. Han har själv upplevt eftersom han var lite mullig när han var liten.  När han var liten fick han inte spela fotboll med sina vänner. Han fick vara målvakt bara men han brydde sig inte. Han fortsatte kämpa och tränade hårt för att visa att han var bra. Vid denna tid var han sju till tio år och då gick han på Lextorpsskolan i Trollhättan. Han spelade fotboll samtidigt som han spelade för IFK Trollhättan.

Han tycker att det finns mobbing nu och kanske lite mer än förut också. Det som oftast händer på skolan nu är att några mobbar varandra. Det händer varje dag och oftast är det om hudfärg eller vilka länder de kommer ifrån.

Ostojas jobb är att stoppa mobbing. Han brukar säga varför det är så och varför de diskriminerar varandra. Mest håller de med om att det de gör är fel, men de fortsätter ändå bara för att leka tuffa. De vet att det inte är snällt. De som blir diskriminerade blir arga och oftast blir det bråk. Ostoja stoppar det och säger till rektorn. Rektorns jobb är att prata med dem och ringa till föräldrar och prata om det som har hänt. Men Ostoja tycker att skolan borde prata mer om det och komma på lösning för alla är lika värda.

Efter en stund komma några killar och började mobba en kille men killen kunde inte göra något för Ostoja går upp och börjar prata med dem. De säger förlåt till Ostoja och killen. Ostoja kommer och sätter sig igen, men jag bara måste gå nu för lektionen har redan börjat. Ostoja säger bara:

- Det lugnt, säger jag när tackar honom och han tackar tillbaka när jag går.

Malik Joudah, 9 Safiren

Bild: Helena, Kronogården

Man ska behandla alla lika och alla är lika värda!

Jag håller på och väntar på Owe som jag ska intervjua. Jag väntar på honom vid cafeét på Kronan. Efter några minuter kommer han. Owe jobbar som socialpedagog på Kronan i Trollhättan. Vi ska prata om mobbning och diskriminering och om elever blir utsatta för det på skolan. Owe är en bra människa för han hjälper andra människor. Owe är stor på kroppen och är stark biff. Vart han än går så har han en dataväska med sig. Jag och Owe sätter oss i skolans café och pratar. Det är några små elever från lågstadiet som går till matrestaurangen och äter. Alen min skolkamrat är med oss men han jobbar med sitt. Jag frågar Owe om han någon gång har blivit diskriminerad i den här skolan. Han berättar då att han aldrig har blivit diskriminerad och att det bara är en person som kan göra det. Det är bara rektorn Eva som kan diskriminera Owe men han har aldrig hört det, säger han och ler glatt.

Jag frågar Owe vad han kan göra för att människor inte ska bli diskriminerade och mobbade. Man ska behandla alla lika och alla är lika värda, svara han. När var det sist gång du blev diskriminerad utanför jobbet och på jobbet, frågar jag Owe. Owe säger att han inte fick vara med på fotbollen för att han var fet när han gick i 5-9.

- Owe, har du upplevt diskriminering på jobbet någon gång? Owe säger att han har upplevt det på jobbet. Han säger också att han har hjälpt en elev på gamla Kronogården för att han blev mobbad för sin hudfärg.

- Owe, den sista frågan till dig. Hur tror du skolan jobbar mot diskriminering? Owe säger att skolan har en Likabehandlingsplan som görs av lärare, elever och alla personal.

- Tack Owe, för att jag fick intervjua dig  :) :)

Valton Uka, 9 Safiren

Bild: Helena, Krongården

Radio Trollhättan...

Tack, Bästa Tomas på Radior Trollhättan, 90,6 MHz, för att du alltid ställer upp för mig och mina elever!

Fredagen den 8 juni kan du lyssna på följande program på Radio Trollhättan, 90,6 MHz:
Elevens val eleverna i år 8 och 9, sänder sitt program kl. 10.00 -11.00!
Hamo, 9 Safiren, sänder sitt program kl. 14.00 - 14.30.

Medan du väntar på att jag ska lägga ut länkarna, kan du kika in Radio, 90.6 MHz. Där ser du bilder från bl.a en inspelning från 2010. Då var Zakarias, Daniella, Ersan och Abbas med och spelade in ett radioprogram med Elevkulturombuden från Kronan:

http://www.radiotrollhattan.se/Invigning.html

Bilder från arbetet med 9 Safirens film

Klass 9 Safiren var både i klassrummet och ute i korridoren när de spelade in sin film. Labinot tog bilderna.

Film om diskriminering

Film av Zainab, Linda, Zarah,  Fatlume, Donjeta, Hamo, Karina och Sham i 9 Safiren

Dagen som förändrade världen

Bildkälla : New York Times

Det är idag elva år sedan de två tornen i ”World Trade Center” rasade på grund av terrorattacken. Efter alla dessa år som muslimer, mörkhyade och helt enkelt folk från en viss bakrund diskriminerades stort, är världen äntligen på väg att förbättras.

Jag sitter i Kronans uppehållsrum, där träffar jag Musi som är studiehandledare på skolan. Vi sitter på de röda sofforna och Musi dricker från sin kaffekopp. Det är ganska stökigt runt omkring oss. Plötsligt hör vi en mörkhårig kille skrika tvärs över upphållsrummet ”din jävla neger” till en annan kille. De går fram till varandra och börjar låtsasbråka och de skrattar hysteriskt.

Jag frågar Musi ifall han tar åt sig när han hör dessa rasistiska ord eftersom de är ett uttryck som förolämpar de mörkhyade. Han flinar till och säger att när han var yngre så tog han åt sig mera men självklart är det inte bra, men ordet ”neger” har utvecklats mera till ett skämtord nu än ett förolämpningsord. Jag håller med honom och nickar.

Jag frågar Musi vad orsaken är till att rasismen förvandlas till ett skämt. Han kliar sig i huvudet och tänker till. Han svarar glatt och säger att det beror på det samhället vi bor i. Vi är omringade av många kulturer och alla är glada över att det, säger han. Han säger också att han har aldrig blivit diskriminerad för sin hudfärg på grund av att alla han umgicks med kom från olika kulturer. Han säger det med en glad ton som visar att han är glad över att bo här i vårt samhälle. Jag ler till och känner att jag också känner mig tacksam eftersom jag själv inte har blivit diskriminerad.

Hamo, Dona och Sham som går i min klass kommer fram till oss och sätter sig vid oss, på de röda sofforna. Sham säger att de hörde oss prata om diskriminering och att de också vill vara med i diskussionen. Jag kollar på Musi och vi säger ”visst” samtidigt. Hamo frågar Musi om han tycker att rasism har minskat allmänt i världen och ifall det är bättre nu än tidigare. Musi svarar snabbt och säger ”självklart” med en bestämd röst. Det är mindre hat mot vissa kulturer än vad det var förr, säger han.

- Varför då?, säger Dona. Hon undrar varför det var så mycket rasism förr. Musi ser ut som om han verkligen vill säga något men något hindrar honom. Han suckar djupt och säger besviket
- Word Trade Centerattacken. Sham och Dona tittar frågande på varandra. De förstår inte vad Musi menar.

- World Trade Center, vad är det för något? frågar Dona. Musi berättar för oss att han var i skolan när han fick höra nyheterna om ”World Trade Center attacken”. Han berättar att denna händelse förändrade världen då de två flygplanen flög in i de två tornen i New York. Det blir tyst och Dona och Sham ser ut som om de fortfarande inte fattar hur denna händelse förändrade världen till en rasistisk och en hatfull värld.

- Hur kunde denna ”olycka” förändra världen?, frågar Dona.

- Det var ingen olycka, säger Musi sorgset. Det var män med invandrarbakrund som orsakade terrorattacken, säger han. Vi förstår till slut. Vi undrar bara varför en man med en muslimsk bakrund gör något fruktansvärt och låter hela muslimska folket bära skulden istället. Och hur kan en sådan människa ha ett sådant hat i sig och bestämmer sig för att döda en massa oskyldiga som t.ex. terrordåden i Norge? En bomb exploderade och några timmar senare rapporterades det om en man, vid namn Anders Breivik, som låtsades vara en polis och sköt en massa ungdomar kallblodigt. Men jag antar att vi aldrig kommer få reda på svaret. Det är bara ett mysterium som vi aldrig kommer att förstå. Dessa händelser påverkar inte bara amerikanernas och norskarnas liv utan våra också eftersom det vi hör fruktar oss. Vi fruktar att detta kommer att hända där vi bor. Terroristernas mål är att sätta människor i skräck och det lyckas de med också. Vi människor har levt i rädsla i många år.. Jag tycker att tystnaden är värre än våldet. Tystnaden som inte låter en människa att stå upp för sina rättigheter.

Vi sitter helt tysta och tittar på varandra. Ingen är runt omkring oss, vi glömde visst bort tiden. Till slut säger Musi något som får oss att häpna:

– Det spelar ingen roll vilken färg vi har på utsidan, vi alla är röda på insidan, och att han hoppas att världen kommer att enas en dag.

Linda Spahi, 9 Safiren

Film 9:2 Rubinen

Latif, Shams och Milko

9:2 Rubinen filmar

Latif, Sham och Milko , 9 :2 Rubinen

De kallade mig bacillmannen...

Jag och Issa sitter inne i klassrummet på Kronan i Trollhättan. Alla andra sitter och jobbar med sina reportage, medan en annan grupp har nationella prov i en annan klass. Det är sista lektionen för dagen. Issa är lite lat och skrattar väldigt mycket från början. Han är en aning oseriös men sen blir han seriösare och tar det på allvar efter jag säger till honom.

Jag och Issa diskuterar om mobbning för han har blivit utsatt för det, när han var yngre. När han var liten blev han mobbad för han var mörkhyad. Hans föräldrar kommer ursprungligen från Afrika. Issa skrattar och kollar ut genom fönstret, han kanske blir ledsen tänker jag fundersamt.

- Dom kallade mig bacillmannen, säger Issa och tar av sig kepsen och börjar klia sig i håret. Issa kände sig rädd och arg när han såg mobbaren när han var liten. Han gör en grimas så att vi båda ska skratta och det gör vi lite besvärat.

- Jag blev kallad neger och det gillade inte jag säger Issa.

Jag frågar Issa många frågor. Han kollar ut genom fönstret och blicken fastnar. Jag får putta till honom så han är med igen. Mobbningen påverkade honom när han var yngre så att han tänkte på det och mådde dåligt. Ingen visste att han var mobbad, bara jag visste om det. Issa skämdes för mycket för att säga till någon annan. Jag var hans bästa vän och hjälpte honom att sluta tänka på det och att stå upp för sig själv. När jag nämner det skrattar Issa, för idag tycker han att det var löjligt. 

- Det var jobbiga tider, säger Issa.

Issa har börjat hjälpa ungdomar att inte mobba andra barn och nu har Issa det väldigt bra.

- Det är väldigt skönt nu säger Issa. Jag tackar Issa för intervjun och går hemåt.

Av: Ali Hasan, 9:2 Rubinen

Toronto/Helena

Slå inte huvudet i väggen, utan leta upp dörren istället!

Mobbing – Ett svårt samtalsämne

Det är svårt att diskutera mobbning när man själv inte har varit i den situationen, tänker jag innan jag börjar intervjua Sanela, min klasskamrat. Sanela är en 15 årig tjej som är mörkblond och lång. Hon har varit i flera olika skolor och har erfarenheter om hur det känns att börja i en helt ny skola där man inte känner någon i. Men nu går hon i Kronan och hon har fått flera vänner här. Kronan är en ganska ny skola, väggarna är nymålade, det finns inga klotter, färgerna rött, ljusblå, ljuslila, ljusgrön på dörrarna och väggarna gör så att man känner sig trygg och glad.

-Jag tycker att mobbning är en av orsakerna till att någras självförtroende sjunker helt. Så att det leder till att man sedan tar självmord, säger Sanela. Sanela kollar på pappret som jag skriver hennes svar på med intensiv blick och sedan säger hon att anledningen till att man mobbas är oftast att mobboffret ser svagt ut på något sätt d.v.s. att mobboffret kanske har funktionshinder, eller så gör de inte så som mobbarna gör t.ex. röker, snusar, drogar, retar och kanske beror det på klädstilen. Det kan också vara så att mobboffret nyligen har börjat i en ny skola och inte har några vänner alls, fortsätter Sanela.

Frågan ''vad är mobbning'' får Sanela att tänka till lite grand innan hon svarar. Och jag förvånar mig inte, den frågan får en att tänka innan man svarar. Hon säger att mobbning kan vara olika ibland. Det kan vara att en grupp eller en person trakasserar mobboffret, eller när man försöker förtrycka/sänka någon. Hon säger också att hon skulle tycka synd om mobboffret om hon såg det framför sina ögon för att ingen förtjänar att bli behandlad på det sättet, alla är lika mycket värda. Man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad, säger hon bestämt! Jag håller med och inser att det inte alls var så svårt att diskutera ett så tungt ämne som mobbing med en god kamrat. Det är kanske sådant som får mobbare att sluta, tänker jag när jag lägger ihop mina papper.

Mona Moussaoui, 9:2 Rubinen

Bild lånad av http://www.liber.se/Grundskola/Grundskola-ar-4-6/Pedagogik-och-metodik/Lararlitteratur/Mobbning-i-skolan/

Ungdomar, grupptryck, och kriminalitet

Vi sitter i klassrummet 2059 på Kronan i Trollhättan. Det är Roy Mallous och jag. Vi arbetar med tema brott och straff. Jag ska intervjua Roy om ungdomar och kriminalitet. Vi sitter och jag intervjuar Roy de är inte så tyst i klassrummet. Det är lite stökigt. Alla klasskamraterna sitter inte på sina platser utan dom går runt och pratar med varandra.

Jag började intervjua Roy och jag fråga honom första frågan.

-Varför blir ungdomar kriminella och varför gör de kriminella saker? Roy svarar att det kan bero på att dom inte får något och man inte får pengar av sina föräldrar. Men dom vill ändå ha pengar då gör dom snabba pengar t.ex. personrån, säljer knark och droger. Jag skriver upp allt han svarade och efter de frågade jag andra frågan.
-Är det grupptryck eller kan det vara en själv som vill göra sånt undrar jag .

Roy svarar att det kan vara grupptryck, att vännerna inte är så bra och att de går igenom samma saker och vill skaffa! pengar då hjälper man varandra och gör typ ett personrån och tar allt personen har. Då har dom skaffat pengar till det dom behöver. Jag skriver upp allt han säger. Jag frågar honom nästa fråga. Vad kan hända med såna ungdomar. Roy svarar att dom hamnar hos Soc, dom får problem och dåligt ryckte. Om dom vill, kan de fixa sig själva och sluta med allt eller så kan dom välja att gå med i gäng och hamna i skit hela livet. Jag skriver upp det också.

Nu är det sista frågan och jag ställer den. Vad gör deras föräldrar när dom får reda på vad deras unge håller på med? Roy svarar att föräldrarna blir besvikna på dom! Dom försöker hjälpa personen typ inser att dom också har gjort fel och att det är deras fel och inte bara barnets. De börjar ge dom pengar och gör allt för att få ut han från allt skit. Jag och Roy sitter och snackar om såna personer vi tycker synd om. Dom, fan, dom borde inte drabbas av sånt skit.

Nu är vi klara jag tackar Roy och går och sätter mig på min plats. Och nu är lektionen klar och jag är också klar.

Carlos Issa, 9:2 Rubinen

Lord Landsdown, Toronto/Helena

Dagens samhälle är korrupt. Barnen får ta smällen!

Jag ska intervjua min klasskompis Leonardo Kabranian och ställa några frågor om vad han tycker/tänker om kriminalitet. Anledningen till att jag intervjuar honom är att han bor i ett område där kriminaliteten har börjat växa fram och att han känner folk som är, eller håller på att bli kriminella.

Jag ställer första frågan om vad kriminalitet är för honom? Kriminalitet är något som inte uppskattas av samhället, säger Leo. Varför och hur påverkar det samhället? frågar jag vidare. På ett negativt sätt, på grund av att oskyldiga får ta smällen istället för de riktiga skurkarna. Nuförtiden är barnen fördummade, för att dagens samhälle är korrupt, så nutidens barn får ta smällen, säger Leo och biter ihop läpparna.

Polisen och de ansvariga för brottsligheten sköter sig väldigt dåligt. Brottsligheten ökar ju för varje dag för att de inte engagerar sig i sitt jobb. För att det ska bli ett säkrare samhälle så kan de t.ex. ha mera nattvakter som patrullerar på gatorna för att de flesta brotten händer på kvällarna och nätterna. Landets brottsstraff är väldigt simpelt och mjukt. Det är inte rättvist med det som brottslingarna har gjort. Straffen bör bli hårdare, säger Leo argsint och nickar på huvudet.

Leo tittar intensivt på mitt skrivpapper och innan jag ens hunnit ställa nästa fråga så fortsätter han att berätta om att han ibland försöker leva sig in i brottslingarnas värld för att ta reda på vad som gör att de oftast begår brott, och han tror att orsaken är oftast:

-          dålig uppväxt

-          dåligt med pengar

-          grupptryck

-          eller bara för att roa sig.

Om jag fick bestämma över samhällets säkerhet så skulle jag som sagt, lägga mera kameror i de mer diskreta platserna där mest brott kan hända, säger Leo bestämt och skyndar vidare mot nästa lektion.

Sulaiman, 9:2 Rubinen

Lord Landsdown,Toronto/ Helena

I kriminalitetens flammor

För 2 år sedan trodde alla att det var kört för honom när han blev dömd till 5 år. Men fängelset verkade inte kunna ta viljan att lyckas ifrån honom. Idag är han villkorligt frigiven och husarresterad, men det hindrar inte honom att ha ett lyckligt liv med sin familj.

Jag står framför Fabio Rodriguezs litet och mysigt hus i Södermanland i en liten stad Flen. En cykel och barn- leksaker står utanför huset. Det verkar som en riktigt lycklig och trygg familj. Fabio öppnar dörren innan jag hinner knacka på.

-Jag har suttit bredvid fönstret hela dagen och väntat på dig. Välkommen in, säger han och ler. Vi går in och sätter oss i vardags rummet. På väggarna ser man tavlor och bilder och hunden springer runt mig och viftar glatt med svansen.

-Oj, haha, Jackie verkar gilla dig. Jag går och hämtar kaffe så länge, säger han och klappar hunden. Medan han är i köket sätter jag mig i soffan och tar av mig jackan.

-Jag är verkligen glad att någon verkligen vill höra min del av historian. Jag har verkligen lust att berätta för någon som aldrig har hört den. Varsågod, säger han och ställer kaffet på bordet. Jag tackar honom och frågar honom direkt i början varför han hamnade i fängelse och vad som fick honom att kämpa för det som finns kvar i hans liv.

- Jag var inblandad i ett inbrott, jag var medhjälpare. Jag hade inte en aning att det skulle bli så stort. Natten innan det hände fick jag ett sms av en nära vän, det stog att jag skulle vara "på platsen" med bilen kl. 02:00

-Förlåt mig att jag avbryter dig men, platsen, vad menar du med detta? säger jag förvirrat.

- Jag skulle vänta på dem utanför en smyckesaffär de hade gjort inbrott i. Det var dumt av mig att inte anmäla till polisen men ändå åkte jag dit för att se vad som hade hänt. De klev in i bilen direkt och skrek "KÖR, KÖR då, vill du att vi hamnar i fängelset, KÖR för guds skull!". Jag körde och var helt panikslagen, jag svettades och mina händer darrade. Snart efter några km gjorde polisen en blockad på vägen så vi hade ingen utväg, säger han och dricker sitt kaffe.

-Jag satt i fängelset i 2 år men blev åtalad till 5, nu har jag husarrest i 1 år till men allt detta i onödan. Jag behövde verkligen inte det här men jag är tacksam, för att jag skulle kanske aldrig befinna mig här och nu om jag inte hade startat bilen denna natt, säger Fabio och kollar genom fönstret.

Efteråt berättar han om sin barndom och sitt liv i El Salvador och hur allting påverkade honom.

- Min mamma lämnade oss när jag var liten, .jag kommer inte ens ihåg henne, det enda jag har är den tavlan som är hänger på väggen. Det var hon som hade ritat den. Pappan tog hand om mig och min syster efter några år gifte han sig med en annan kvinna. Min syster var äldre än mig och försökte alltid lära mig hur jag skulle hantera livet som stog och väntade på mig. Hon brukade säga "Tänk igenom saken Fabio, fundera över de alternativ du har och välj den rätta". Men jag var inget problembarn, jag var en pojke som alla föräldrar önskade sig. Jag hade bra betyg i skolan och brukade inte hänga ute på gatorna som alla andra barn, röka eller gå med i något gäng som t.ex. Mara Salvatrucha, ett gäng som var trend och alla längtade att bara få umgås med de killarna från det gänget.

Några år senare när jag blev 14 min pappa dog av cancer, det var säkert huvud anledningen att jag och min syster flyttade till Sverige. Vi flyttade när jag var 15 och hon var 21 år gammal.

- Men har ditt liv förändrats då efter att ni flyttade ? frågar jag och dricker kaffet. Ja, självklart, jag hade ingen jag kunde tro på och ingen jag kände. Det var bara jag och min syster ensamma i den nya världen. Men det började gå bättre med tiden, jag skaffade kompisar i skolan och min syster hittade sin drömkille och gifte sig med honom. De bor i Stockholm nu. Hon brukar alltid komma och hälsa på, säger Fabio och går upp för att vissa mig en bild på henne.

-Det här är hon, och det här är hennes man och hennes två döttrar och hennes son, säger han och pekar med fingret på bilden.

- Men du har också en familj va ? frågar jag och ler.

-Ja, jag ska bara hämta flera bilder, säger han och går mot sovrummet för att hämta ett album. Han kommer och sätter sig bredvid mig och visar mig bilder på sin fru och sina barn.

-Det här var på mitt bröllop och det här var när min son föddes. Min fru heter Essperanza. Hon är från Honduras, och min son heter Leon, han var anledningen att börja om på nytt och kämpa för min rättvisa, säger Fabio och bläddrar i albumet.

Lyckan i Fabios ögon och önskan och viljan i hans leende inspirerade mig. Jag inser att livet har flera kapitel och några saker händer med meningen för att andra saker skall ske. Han står på fötterna och är stabil efter alla dessa år av lidande och katastrofer i hans liv. Att förlora sin far och inte känna till sin egen mamma är inte lätt för någon av oss men Fabio fortsätter utan att vända sig om. Att flytta till ett annat land var säkert en ny start, början på något nytt men ingen av oss skulle välja förlora allting man har och börja på nytt. Men ändå ger inte Fabio upp. Att hamna i fängelset utan att vara skyldig, att vara husarresterad och alla andra saker som hände i Fabios liv lyckades inte förstöra honom.

Han har säkert det livet han ville ha men jag är inte säker om han verkligen planerade med fotbojan och minskad frihet, men han klarar det. Som Fabio själv sa "Después de la lluvia viene el sol", Efter regnet kommer solsken en mening med stort betydelse.

MILKO USIC, 9:2 Rubinen 

Bild lånad av http://wallpapic.se/stora-detaljer/eldslagor/wallpaper-4641

Hemmet – en kvinnas plats?

Jag och Helena sitter i biblioteket på kronan i Trollhättan och vi pratar om diskriminering. I bakgrunden skrattar några flickor, och längre bort sätter en konstnär upp en tavla. Biblioteket är fullt av liv. Vi pratar om att kvinnor måste vara hemma. Helena tror att det beror på var ifrån man kommer och vilka traditionen man har. I Sverige var kvinnorna hemma för 50 år sedan säger Helena och suckar. Hon berättar också att då var det ett yrke att vara hemmafru och mannen försörjde familjen. Helena säger att alla kvinnor ska ha samma rättigheter som män har, för de är lika.

Jag och Helena försätter a prata om diskriminering av kvinnor, och Helena säger att en man aldrig ska slå en kvinna. Det är olagligt och straffbart, och jag håller med om det. För i Sverige är det förbjudet i alla fall.

Dobrila, 9 Safiren

Toronto/Helena

I believe

Lord Landsdown, Toronto/Helena

Jag är inte bara rektor i skolan- utan jag är rektor på heltid! – Att kämpa mot diskriminering!

Jag har syslöjd då jag kommer på att jag skall intervjua min rektor Eva Dahl om diskriminering. Jag går till min slöjdlärare och frågar om tillåtelse om att få gå och jag berättar för henne att jag måste vara där klockan 14:00. Hon litar på det jag säger och låter mig gå. Jag går ut från lektionen och går förbi matsalen och går uppför våra trätrappor. Det är så tomt i korridoren. Det brukar aldrig vara det men det är nog för att alla har lektion just nu tänker jag för mig själv.

Jag sitter utanför Evas kontor och väntar på att hon skall bli klar. Hon har tydligen möte med en annan lärare just nu så jag väntar tills hon ropar in mig. Medan jag väntar på henne lyssnar jag bara på musik och ser runt omkring mig, jag kollar på några leksaker som är vid det andra bordet och tänker att jag vill gå och leka så tråkigt som jag har. Efter några minuter kommer Eva och ropar in mig till sitt kontor. Hon verkar vara glad. Hon ler mot mig och ber mig att sitta ner. Eva fixar till några papper medan jag sitter och tittar runt i hennes lilla rum. Hon har en hylla med massa böcker, undra om hon någonsin läst dem. De verkar bara vara för dekoration tänker jag. Eva kommer och sätter sig med mig och frågar mig vad jag vill intervjua henne om. Jag svarar då att jag vill intervjua henne om diskriminering/nazism. Plötsligt ler hon stort mot mig och blir jätte glad över att det är just henne jag ska intervjua.

Eva säger att om en elev på skolan är nazist så skulle hon försöka prata med den eleven och försöka få eleven att förstå att det han/hon håller på med är fel och inte bara fel utan olagligt också. Jag frågar henne hur hon skulle hjälpa eleven? Då ringer telefonen men hon svarar inte. Istället berättar hon för mig att hon skulle hjälpt eleven genom att försöka få den att förstå felet i detta, i nazismen, för att det är viktigt för samhället och för personen. Eva berättar att hon skulle hjälpt eleven efter skolan, alltså på sin fritid. Jag frågar henne varför hon skulle lägga tid på sin fritid också, då ler hon mot mig och säger '' Jag är inte bara rektor i skolan utan jag är rektor på heltid'' Jag och Eva börjar skratta lite smått som ett litet fnitter. Det blir tyst en stund innan jag ställer nästa fråga.

Jag frågar Eva vad hon skulle göra ifall eleven är omöjlig att hjälpa. Hon kollar mig djupt i ögonen och säger att ingen är omöjlig, jag får rysningar för att det var det smartaste jag hört på riktigt länge. Jag ler och berättar för henne att jag håller med henne upp till procent. Hon tycker att det är fel att bara sitta och kolla på medan en person gör så mycket fel i sitt liv och går en sådan fel väg. Jag tycker att Eva har rätt i allt hon har sagt till mig under de här 30 minuterna vi har pratat med varandra. Jag hade gjort exakt samma om jag var i en sådan situation.  Jag tänker på filmen American History, det är en film som vi såg med vår mentor Helena. Den berättar jag om för Eva och jag berättar för henne att rektorn i den filmen hjälpte en elev precis på det sättet som Eva sa att hon skulle hjälpt eleven. Jag blir stolt över att jag har en rektor som henne, men det berättar jag inte om för henne, skäms lite så där.

Eva säger att det är viktigt att hjälpa människor för att det är även viktigt för vårt samhälle. Om man ser något fel så måste man göra sitt bästa för att hjälpa till. Jag nickar och visar att jag håller med henne. Nu är vi klara säger jag och ställer mig upp. Jag tackar Eva för hennes tid och går mot dörren. Eva tackar mig med och sitter kvar medan jag stänger dörren och går därifrån med ett leende.

Sham Herman, 9 Safiren

Bild Från Lord Landsdown i Toronto/Helena.

Stoppa diskriminering

Jag har velat ta reda på vad folk anser om diskriminering. Därför har jag intervjuat några personer och fått reda på deras åsikter, en socialpedagog och en lärare.

Jag träffar Eva i Kronan/kulturhuset nere i caféterian. Hon sitter där på de gröna sofforna och dricker kaffe. Hon ser vacker ut med sitt röda hår som faller ner till axlarna och hennes blåa ögon som lyser. Hon är en trevlig person och jobba som socialpedagog.

Jag går fram till Eva och sätter mig vid henne. De små barnen som är runt omkring hoppar och springer runt. Det är ganska mycket ljud. Jag skulle intervjua Eva om vad hon tycker och tänker om diskriminering.

Så här berättar hon:

- Jag har själv inte blivit utsatt för diskriminering någon gång. Det är jätte synda att det finns diskriminering för vi alla är ju lika värda. Om någon kommer från ett annat land och söker efter jobb så kanske arbetsgivaren tackar nej för att han/hon tror att en invandrare är sämre än en svensk.

Medan Eva berättar tänker jag att det är fel att göra så. Man ska inte kolla på utsidan. Den personen kanske har en bra utbildning.

Eva fortsätter att berätta att människor ofta är rädda för dem så de inte känner, t.ex. en svensk som inte känner någon invandrare. Det finns många typer av diskriminering t.ex. religion, etniskt, sexualitet, kön, utvecklingsstörda osv.

Man blir ledsen och arg när man blir diskriminerad, säger Eva medan hon snurrar fingret i håret. Det fanns diskriminering förr och det finns idag också, men idag tänker man mer. För att stoppa diskriminering måste vi lära känna varandra, så att vi inte tror dumma saker om varandra. Men det är ju bra att det finns en lag om diskriminering säger Eva och tar upp kaffekoppen och dricker. Hennes kaffe verkar smaka gott. Jag tycker att det Eva säger är rätt och håller med henne.

Nu är vi klara och jag tackar för samtalet. Just då kommer Sofie och sätter sig med oss. Sofie är en ganska lång, ung och fin lärare. Nu blir det lungnare runt omkring caféterian. Barnen som väsnas går in på sina lektioner. Det kommer in fler folk till caféterian och sätter sig för att fika. Det finns ganska mycket som man kan köpa i caféterian smörgåsar, O´boy, kaffe, bullar osv.

Sofie frågar oss vad vi gör och jag säger att jag precis har intervjuat Eva om diskriminering. Sofie säger att jag gärna får intervjua henne. Jag vänder mig mot henne, där hon sitter på stolen bredvid mig.

Så här berättar Sofie vad hon tycker och tänker om diskriminering:

- Jag själv har blivit utsatt för diskriminering för att jag är ung. Tex på jobbet när jag ska ha utvecklingssamtal, då tror föräldrar att jag kan mindre för att jag är ung, suckar hon. Man blir ganska ledsen och arg efter att ha blivit utsatt för diskriminering fortsätter hon och äter en bit från sin ostmacka.

- Jag tycker att det är tråkigt med diskriminering för att man kollar på utsidan och inte på insidan tex hudfärg, kön och ålder. Därför finns det kanske mer diskriminering idag. Man kanske inte märker själv att man diskriminerar någon men om man frågar sig själv eller någon annan varför gjorde du så, då inser man att det finns mer diskriminering än vad man tror. Det kan bero på att man är rädd för något som är annorlunda t.ex. om man tror dåliga saker om någon som kommer från ett annat land, säger hon och nickar.

Det rör sig i koridoren. Folk kommer och går. En elev kommer fram till Sofie och frågar när de börjar? Jag tänker på att vi snart börjar nästa lektion, men jag måste bli klar med intervjun först.

Sofie fortsätter. Hon säger att hon tycker att diskriminering oftast uppkommer på arbetsplatser och att den vanligaste diskrimineringen är åldersdiskriminering. Tex om vi säger att några ungdomar går in till en affär så kanske kassörskan har mer koll på dem än om att det kommer in några äldre personer. För att det finns större risk att ungdomar kan stjäla.

Det finns diskriminering överallt. På vissa ställen finns det mer och på andra mindre. Det som var stort innan kanske inte fanns nu. Vi kan stoppa detta genom kunskap. Att säga nej till diskriminering och vi måste våga lära känna varandra överallt. Det finns ju också diskrimineringsombudsmannen som hjälper till och jobbar mot diskriminering om man vill vända sig till honom. Hon ler.

Vi är klara och jag tackar för intervjun.  Jag går in på min syslöjdslektion. Jag tänker på att det har gått bra med intervjuerna, Eva och Sofie hade lite gemensamma svar. Jag har fått reda på folks åsikter och har fått nya tankar kring diskriminering.

Zainab 9 Safiren

Kriminalitet på Kronogården

Vissa tror att det finns massor med kriminalitet här i Trollhättan, men det är inte så det är egentligen. Det är så i alla statsdelar, men det är ryktena som gör det större än vad det är egentligen. För att få reda om ryktena stämmer, ska jag möta Anita Bhutiya, som går i 9:2 Rubinen på Kronan. Hon möter mig i korridoren och är klädd i svarta jeans, blå jeansväst och hon har svarta glasögonbågar. Vi ska diskutera om kriminalitet på Kronogården.

Jag har ett antal frågor om hur det är på Kronogården. Jag börjar ställa en fråga och säger, hur är det att bo här? Anita svarar glatt och säger, det är inte så farligt som flera brukar tro, utan det är mycket bättre. Jag nickar och säger, men det är la bra. Jag tar sakta upp fika ur min väska och bjuder med lite saft och kanelbullar. Anita tar för sig och njuter. Direkt efter fikandet frågar jag henne om hon själv har hamnat i svåra konflikter. Anita tänker till och svarar snabbt,

- Nej det har jag inte, men jag har sett ett par småbråk. Jag nickar och tar mig en klunk saft. Jag kollar till tredje frågan och säger:

-Har du upplevt något dåligt? Anita svarar direkt:

-JA! Det har jag verkligen. Det var så att jag var på väg hem från skolan med en kompis och då såg jag två män köra in i en stolpe men de rymde direkt från brottsplatsen. Jag blir lite chockad och säger:

- Oj då! Vad dumt. Anita nickar och tar upp sin iPhone och grejar lite med den. Jag tar upp mitt V6- tuggummi och frågar Anita om hon vill ha. Anita svarar:

- Det säger jag aldrig nej till och skrattar. Därefter frågar jag henne om hon tror vi tillsammans kan förbättra samhället?

-Hmm… Jag vet inte riktigt, men om alla är ärliga och tar ansvar så ska det vara bra, svarar hon. Jag själv tror att det är så det måste vara och tar ett djupt andetag och frågar Anita:

-Hur dåligt är ditt samhälle i en skala 1:10? Anita blåser en tuggummibubbla och säger att hon tycker att samhället är en 3:a, för det är ändå rätt så bra, men inte helt perfekt. Jag nickar och säger, då är det bra. Jag har hört att det finns vissa som vill flytta bort från denna ”hålan”. Kan det vara sant, vill du eller trivs du bra här? säger jag. Anita knyter upp sitt mörkbruna hår och säger, inte just nu, men i framtiden eftersom att hon vill se världen. Så ja, hon trivs ganska bra här i Kronogården.

Och jag ställer en sista fråga till, finns det för-och nackdelar med Kronogården? Anita kollar omkring sig och säger att fördelarna är att man träffar på nytt folk från olika länder, de flesta är vänliga. Och nackdelarna är att det finns för många dåliga rykten och att det finns lite kriminalitet.

Daniella Roumi, 9:2 Rubinen

Bilden är lånad av http://mathiasdagligafoto.blogspot.se/2010_09_01_archive.html