Jag är inte bara rektor i skolan- utan jag är rektor på heltid! – Att kämpa mot diskriminering!

Jag har syslöjd då jag kommer på att jag skall intervjua min rektor Eva Dahl om diskriminering. Jag går till min slöjdlärare och frågar om tillåtelse om att få gå och jag berättar för henne att jag måste vara där klockan 14:00. Hon litar på det jag säger och låter mig gå. Jag går ut från lektionen och går förbi matsalen och går uppför våra trätrappor. Det är så tomt i korridoren. Det brukar aldrig vara det men det är nog för att alla har lektion just nu tänker jag för mig själv.

Jag sitter utanför Evas kontor och väntar på att hon skall bli klar. Hon har tydligen möte med en annan lärare just nu så jag väntar tills hon ropar in mig. Medan jag väntar på henne lyssnar jag bara på musik och ser runt omkring mig, jag kollar på några leksaker som är vid det andra bordet och tänker att jag vill gå och leka så tråkigt som jag har. Efter några minuter kommer Eva och ropar in mig till sitt kontor. Hon verkar vara glad. Hon ler mot mig och ber mig att sitta ner. Eva fixar till några papper medan jag sitter och tittar runt i hennes lilla rum. Hon har en hylla med massa böcker, undra om hon någonsin läst dem. De verkar bara vara för dekoration tänker jag. Eva kommer och sätter sig med mig och frågar mig vad jag vill intervjua henne om. Jag svarar då att jag vill intervjua henne om diskriminering/nazism. Plötsligt ler hon stort mot mig och blir jätte glad över att det är just henne jag ska intervjua.

Eva säger att om en elev på skolan är nazist så skulle hon försöka prata med den eleven och försöka få eleven att förstå att det han/hon håller på med är fel och inte bara fel utan olagligt också. Jag frågar henne hur hon skulle hjälpa eleven? Då ringer telefonen men hon svarar inte. Istället berättar hon för mig att hon skulle hjälpt eleven genom att försöka få den att förstå felet i detta, i nazismen, för att det är viktigt för samhället och för personen. Eva berättar att hon skulle hjälpt eleven efter skolan, alltså på sin fritid. Jag frågar henne varför hon skulle lägga tid på sin fritid också, då ler hon mot mig och säger '' Jag är inte bara rektor i skolan utan jag är rektor på heltid'' Jag och Eva börjar skratta lite smått som ett litet fnitter. Det blir tyst en stund innan jag ställer nästa fråga.

Jag frågar Eva vad hon skulle göra ifall eleven är omöjlig att hjälpa. Hon kollar mig djupt i ögonen och säger att ingen är omöjlig, jag får rysningar för att det var det smartaste jag hört på riktigt länge. Jag ler och berättar för henne att jag håller med henne upp till procent. Hon tycker att det är fel att bara sitta och kolla på medan en person gör så mycket fel i sitt liv och går en sådan fel väg. Jag tycker att Eva har rätt i allt hon har sagt till mig under de här 30 minuterna vi har pratat med varandra. Jag hade gjort exakt samma om jag var i en sådan situation.  Jag tänker på filmen American History, det är en film som vi såg med vår mentor Helena. Den berättar jag om för Eva och jag berättar för henne att rektorn i den filmen hjälpte en elev precis på det sättet som Eva sa att hon skulle hjälpt eleven. Jag blir stolt över att jag har en rektor som henne, men det berättar jag inte om för henne, skäms lite så där.

Eva säger att det är viktigt att hjälpa människor för att det är även viktigt för vårt samhälle. Om man ser något fel så måste man göra sitt bästa för att hjälpa till. Jag nickar och visar att jag håller med henne. Nu är vi klara säger jag och ställer mig upp. Jag tackar Eva för hennes tid och går mot dörren. Eva tackar mig med och sitter kvar medan jag stänger dörren och går därifrån med ett leende.

Sham Herman, 9 Safiren

Bild Från Lord Landsdown i Toronto/Helena.