Jag står framför Fabio Rodriguezs litet och mysigt hus i Södermanland i
en liten stad Flen. En cykel och barn- leksaker står utanför huset. Det verkar
som en riktigt lycklig och trygg familj. Fabio öppnar dörren innan jag hinner
knacka på.
-Jag har suttit bredvid fönstret hela dagen och väntat på dig. Välkommen
in, säger han och ler. Vi går in och sätter oss i vardags rummet. På väggarna
ser man tavlor och bilder och hunden springer runt mig och viftar glatt med svansen.
-Oj, haha, Jackie verkar gilla dig. Jag går och hämtar kaffe så länge, säger
han och klappar hunden. Medan han är i köket sätter jag mig i soffan och tar av
mig jackan.
-Jag är verkligen glad att någon verkligen vill höra min del av
historian. Jag har verkligen lust att berätta för någon som aldrig har hört den.
Varsågod, säger han och ställer kaffet på bordet. Jag tackar honom och frågar
honom direkt i början varför han hamnade i fängelse och vad som fick honom att
kämpa för det som finns kvar i hans liv.
- Jag var inblandad i ett inbrott, jag var medhjälpare. Jag hade inte en
aning att det skulle bli så stort. Natten innan det hände fick jag ett sms av
en nära vän, det stog att jag skulle vara "på platsen" med bilen kl.
02:00
-Förlåt mig att jag avbryter dig men, platsen, vad menar du med detta? säger
jag förvirrat.
- Jag skulle vänta på dem utanför en smyckesaffär de hade gjort inbrott
i. Det var dumt av mig att inte anmäla till polisen men ändå åkte jag dit för
att se vad som hade hänt. De klev in i bilen direkt och skrek "KÖR, KÖR
då, vill du att vi hamnar i fängelset, KÖR för guds skull!". Jag körde och
var helt panikslagen, jag svettades och mina händer darrade. Snart efter några
km gjorde polisen en blockad på vägen så vi hade ingen utväg, säger han och
dricker sitt kaffe.
-Jag satt i fängelset i 2 år men blev åtalad till 5, nu har jag husarrest
i 1 år till men allt detta i onödan. Jag behövde verkligen inte det här men jag
är tacksam, för att jag skulle kanske aldrig befinna mig här och nu om jag inte
hade startat bilen denna natt, säger Fabio och kollar genom fönstret.
Efteråt berättar han om sin barndom och sitt liv i El Salvador och hur
allting påverkade honom.
- Min mamma lämnade oss när jag var liten, .jag kommer inte ens ihåg
henne, det enda jag har är den tavlan som är hänger på väggen. Det var hon som
hade ritat den. Pappan tog hand om mig och min syster efter några år gifte han
sig med en annan kvinna. Min syster var äldre än mig och försökte alltid lära
mig hur jag skulle hantera livet som stog och väntade på mig. Hon brukade säga
"Tänk igenom saken Fabio, fundera över de alternativ du har och välj den
rätta". Men jag var inget problembarn, jag var en pojke som alla föräldrar
önskade sig. Jag hade bra betyg i skolan och brukade inte hänga ute på gatorna
som alla andra barn, röka eller gå med i något gäng som t.ex. Mara Salvatrucha,
ett gäng som var trend och alla längtade att bara få umgås med de killarna från
det gänget.
Några år senare när jag blev 14 min pappa dog av cancer, det var säkert
huvud anledningen att jag och min syster flyttade till Sverige. Vi flyttade när
jag var 15 och hon var 21 år gammal.
- Men har ditt liv förändrats då efter att ni flyttade ? frågar jag och
dricker kaffet. Ja, självklart, jag hade ingen jag kunde tro på och ingen jag
kände. Det var bara jag och min syster ensamma i den nya världen. Men det
började gå bättre med tiden, jag skaffade kompisar i skolan och min syster
hittade sin drömkille och gifte sig med honom. De bor i Stockholm nu. Hon brukar
alltid komma och hälsa på, säger Fabio och går upp för att vissa mig en bild på
henne.
-Det här är hon, och det här är hennes man och hennes två döttrar och
hennes son, säger han och pekar med fingret på bilden.
- Men du har också en familj va ? frågar jag och ler.
-Ja, jag ska bara hämta flera bilder, säger han och går mot sovrummet
för att hämta ett album. Han kommer och sätter sig bredvid mig och visar mig
bilder på sin fru och sina barn.
-Det här var på mitt bröllop och det här var när min son föddes. Min fru
heter Essperanza. Hon är från Honduras, och min son heter Leon, han var
anledningen att börja om på nytt och kämpa för min rättvisa, säger Fabio och
bläddrar i albumet.
Lyckan i Fabios ögon och önskan och viljan i hans leende inspirerade
mig. Jag inser att livet har flera kapitel och några saker händer med meningen
för att andra saker skall ske. Han står på fötterna och är stabil efter alla
dessa år av lidande och katastrofer i hans liv. Att förlora sin far och inte
känna till sin egen mamma är inte lätt för någon av oss men Fabio fortsätter
utan att vända sig om. Att flytta till ett annat land var säkert en ny start, början
på något nytt men ingen av oss skulle välja förlora allting man har och börja
på nytt. Men ändå ger inte Fabio upp. Att hamna i fängelset utan att vara skyldig,
att vara husarresterad och alla andra saker som hände i Fabios liv lyckades
inte förstöra honom.
Han har säkert det livet han ville ha men jag är inte säker om han
verkligen planerade med fotbojan och minskad frihet, men han klarar det. Som
Fabio själv sa "Después de la lluvia viene el sol", Efter regnet
kommer solsken en mening med stort betydelse.
MILKO USIC, 9:2 Rubinen
Bild lånad av http://wallpapic.se/stora-detaljer/eldslagor/wallpaper-4641
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar